Lyckan uppackad och här är jag

Från och med nu kommer mina blogginlägg även att delas på Lindeportalen. Därför tänkte jag att en liten presentation av mig, Fru Persson, kunde kanske vara på sin plats...   

Jaha...jag har då ett förnamn också, Maria heter jag, bott i Lindesberg sen jag var 18 år och flyttade ihop med mannen. Nu var ju det ett antal år sen, är numera 54 år, fru, mamma, svärmor och mormor och farmor till sex (!) barnbarn. I åldersordning: Lilla Y, Lilla B, Lilla S, Lilla R, Lilla K och Lilla G.

Jag har alltid haft ett stort behov och intresse av att hålla på med kreativa saker, jag har målat, stickat, virkat, musicerat och pysslat i allmänhet, och mitt nyaste intresse är...keramik.

Jag är även utbildad förskollärare och specialpedagog men fibromyalgi bland annat har satt snubbelben för det. Jag saknar det varje dag, att inte kunna jobba med mina yrken...men jag är ändå väldigt lyckligt lottad som har detta enorma pysselintresse (och en stor familj) som håller mig igång och glad istället. 

Så Fru Persson det är jag och Pälsärmen det är där jag bor. Vid Pälsärmen finns det en badplats idag, en gång i tiden var den mycket större och många är nog de lindebor som lärt sig simma där. Namnet Pälsärmen kommer sig annars av att det en gång i tiden fanns en krog här, och när man lämnade Lindesberg med häst och vagn (jo det var på den tiden) så kunde man en kylig dag värma sig med en liten sup, en hutt på vägen. Som man tog på stående fot med kläderna på "man tog sig en sup i pälsärmen". Jomen nu fick ni allt lite historia på köpet också...:D

Ni som läste mitt förra inlägg om min lycka i en låda kanske undrar hur det gått...är lyckan uppackad nu?

Jajamensan! Den står så fint och blänker i min verkstad i källaren. Och några bränningar har jag klarat av. Med mestadels lyckat resultat.

Jag kan bara summera det hela med att: Det är svinkul och jag är lycklig!

När man virkar då har man full koll över hur det blir och hela processen fram till färdig sak, keramik är motsatsen, det finns så mycket som kan hända innan det är en färdig skapelse. Och jag är lite förvånad över att jag ändå tycker det är så kul, fast det är så många moment och saker man inte riktigt kan rå över...

När verkstaden väl kommit på plats fanns det fler som ville prova på lerans magiska värld :) 

Stordotra, Lilldotra och Svärdotra anmälde sitt intresse så var "Lergökarna" födda :) Nästa gång blir vi nog några fler lergökar minsann.

Men hur går det med virkningen då?! Är den utkonkurrerad?? Kan trösta er med att den lever och har hälsan. Svårt att hålla på med keramik när man kollar TV eller är i stugan ju. 

Här en liten docka med tillhörande sjöjungfrustjärt (vem behöver inte en sån liksom) som vandrat vidare till en liten tös.

Virkad efter eget mönster.

Jamen hörni, ha en trevlig midsommar nu då!

Postens betydelse för senare ideér

Har länge "laddat" för att göra ett dockmönster till en liten docka med kläder till...så en dag hände det, i ärlighetens namn för rätt länge sen, bilderna i detta inlägg har legat i ett utkast lääänge. Men som sagt ett mönster blev plötsligt till en vacker dag, eller mulen, kommer faktiskt inte ihåg! 

Dockan blev lite gullig faktiskt och undan för undan har kläder till den växt fram också.

När jag var liten bodde jag med mina föräldrar i Lappland. De var inflyttade där så all vår släkt bodde söderöver vilket gjorde att vi inte sågs så ofta. Men postgången med vissa blev desto roligare. Min faster Lena är en hejare på att rita och gjorde en hel familj med egna klippdockor till mig som kom i det ena brevet efter det andra...så kul jag tyckte det var, och man längtade till nästa brev! Och det inspirerade mig att rita mängder av egna klippdockor. Min moster Margit stickade och skickade en hel dockfamilj med kläder (både sydda och stickade) till, helt fantastiskt fina. Kan falla lite i trans över bland annat den fina duffeln hon gjorde till pappadockan. Det är nog de dockorna som inspirerat till mina dockor nu. Det var ju så kul att leka med dem och alla kläderna till. 

Klart man behöver en kompis även om man är en docka!

Såhär ser det ut när jag gör mönster, för en utomstående rena grekiskan, om man inte kan grekiska förstås, allvarligt talat så är det inte alltid så lätt för mig att fatta krumelurerna heller.

Tråkigt för er i cyberspace, men jag virkar nästan enbart efter egna mönster nuförtiden, speciellt när jag virkar figurer. Tråkigt för att jag kan ju inte hänvisa till ett mönster ifall ni vill virka något liknande. Planer finns på att renskriva dem och sälja dem billigt i pappersform en vacker dag iallafall. Men det är rätt mycket jobb att renskriva så vi får se när det blir...

Tycker det är så skönt att virka efter eget, man behöver inte kolla om de får säljas eller vara rädd att glömma att ge kredit till mönsterskaparen...det är bara att köra.

Lite skön hängmattetid kan man behöva även om man är sjöjungfru.

Ha det gott!

Och glöm inte att skicka lite post ibland, det kan betyda mycket...kan bli en virkad docka eller nåt i förlängningen, vem vet. Även om det nuförtiden är lite dyrt och kan ta lite lång tid för brev och kort att komma fram...

På tal om kort så fick jag också mycket kort från mina gammelfastrar Märta och Tyra när jag var liten. Därför fick den första dockan heta Märta <3